Gråter gör jag för att jag saknar min bästa vän som just nu bor 3 timmar ifrån mig.. Ingen mindre än Lara.

Jag fick en liten nostalgitripp när tittade på lite gamla bilder på mobilen, det var bilder från i sommras. När vi var på ridläger, alla filmer från tävlingar och alla motgångar vi hade. Men någonstans, i all denna röra hade jag en känsla som jag inte haft innan. Det känndes verkligen som att vi hade ett band emellan oss. Vi kände varandra så bra i slutet att vi hade kunnat ha förbundna ögon och ändå hitta vägen. Jag förstod henne så bra, kände 5 sekunder innan precis vad som skulle hända. Jag kommer säkert känna så med Ikaros också, men inte på ett tag. Det tog mig nästan 2 år att komma så långt jag gjorde med Lara. I ett halvår red jag inte på henne en enda gång, utan jag tillbringade timmar varje dag med att borsta henne, fläta henne och gå på långa promenader. För att jag var rädd för att rida henne. 

När jag till slut vågade mig upp på henne känndes det inte som om jag gjort något annat, kännde henne redan så bra från marken.

Nu måste jag sluta skriva innan jag svämmar över i tårar. Skickar med lite blandade bilder från mobilen.